Idag är första dagen som (snart)Mammaledig.
Känner mig redan rastlös.
Vaknade imorse (efter en helvetesnatt som jag strax ska berätta mer om) och kände att "idag ska jag ta tag i lägenheten, styra upp allt som är oorganiserat och se till att det är fint och städat när älskling kommer hem"

Men jag hamnade i soffan.. har fortfarande inte gett upp hoppet dock. Behövde bara få lite lugn och ro i hjärtat och hjärnan först - innan jag kan ta tag i mitt hem.


Så.. angående natten.

Min mamma opererades igår morse (för ryggproblem) och beräknades vara klar någon gång på eftermiddagen. Så hela kvällen igår så satt jag med telefonen i högsta hugg ifall hon skulle ringa. Ville ju veta hur det gått..
Men telefonen var tyst.. knäpptyst HELA kvällen..

Försökte tänka på annat och engagerade mig i fotbollen istället - och alla vet ju hur det gick?
(helvetes jävla skit - vilket värdelöst VM det blir i sommar.. utan Sverige?)

Efter ytterligare några timmar inser jag att jag måste försöka sova (jag vaknar ju av telefonen om den ringer).
Dubbelkollar att ljudet är påslaget och lägger den precis bredvid kudden och gör mig redo för att sova.
Magen är bökig, vill inte ligga så som jag vill, så jag vrider och vänder mig en sjuttioelva gånger innan jag somnar till..

Vaknar helt dösvettig ca tio minuter senare.. (har drömt den första av nattens tusentals hemska mardrömmar)
Och tårarna börjar spruta.. och dom bara rinner och rinner, finns inget slut - näsan rinner, ögonen rinner och halsen är tjock av tårar.. :(
Vill inte väcka Fredrik, som sover och ska upp till jobbet, så jag försöker hulka för mig själv så tyst som möjligt..

Så här fortsätter natten, jag hinner inte mer än blunda innan nästa skräckscenario flashar förbi och tårarna forsar igen.. Till slut lyckas jag iallafall somna, och vaknar bara några gånger till under natten för att kissa och kolla telefonen stup i kvarten..

Fortfarande inget ljud från mamma.. :(


När Fredrik gör sig klar för jobbet imorse vaknar jag igen - kommer på att jag måste kolla om hon hört av sig via nätet.. besvikelse när jag upptäcker att det är lika tyst där som i telefonen..
När Fredrik gått lägger jag mig i sängen och gråter ytterligare en skvätt innan jag somnar igen (kommer nog inte kunna gråta på flera veckor nu.. har tömt tårkanalerna helt)

När jag sen vaknade för nån timme sen, och fortfarande inte hört något så ringde jag växeln på Akkis, blev kopplad till avdelningen där mamma ligger och fick prata med nån i "receptionen".

"Dom går rond nu.. kan du återkomma efter 14, så kan du få bättre svar på hur hon mår"

FAAAN - dit är det ju evigheter.. :(


Tre minuter efter att jag lagt på, så ringer hon - mamma alltså.
LYCKA!!

Hon är trött och har ont, men mår bra.



Så var min dag räddad.
Nu kan jag städa i lugn och ro..