Lördagen den 17 oktober 2009 gick vi och lade oss strax efter tolv och jag hade jätteont i ryggen. Men eftersom jag hade flängt runt som en dåre med dammsugaren under veckan så tyckte jag inte att det var särskilt märkvärdigt utan tog bara värmekudden under armen och gick till sängs.

Minns inte om jag sov något överhuvudtaget innan jag började reagera på att ryggsmärtan inte var konstant utan att den snarare kom och gick.. med ganska jämna mellanrum.
Misstänksam som jag var (efter flera veckor med förvärkar) så gick jag upp för att börja klocka det jag då trodde var vanliga förvärkar som snart skulle gå över.

Klockan var nu ca fyra, halv fem på morgonen den 18 oktober 2009 och jag minns att jag kände mig riktigt trött på att ha förvärkar och jag hoppades att det var på riktigt.
När timern visade att värkarna kom med ca 4-6 minuters mellanrum och höll i sig i ca 30 sekunder vardera så började jag förstå att det faktiskt var riktiga värkar jag satt och klockade. Så jag började knata runt i lägenheten för att snabba på det hela (man har ju läst om att man ska röra sig). Nu började det dessutom bli svårt att sitta still när jag fick en värk. Efter en stund så avtog det lite och nu visade timern på 5-7 minuters mellanrum istället.

För säkerhets skull så hoppade jag in i duschen för att se om det avtog helt (som förvärkarna brukade göra). Passade på att tvätta håret och ta bort sminket från dagen innan. Minns att jag tog ganska lång tid på mig och att jag blev besviken för att värkarna avtog. Kom inte lika tätt och höll inte i sig lika länge. Men några minuter efter att jag kommit ut ur duschen så började de komma tätare igen. Började klocka igen (var ju lite svårt att klocka under tiden som jag duschade) och mycket riktigt, nu visade timern ca 4-5 minuters mellanrum.

Någonstans här fick jag för mig att blogga och kolla Facebook, så tack vare det vet jag att klockan är ca 06.45. Hittills hade jag låtit Fredrik sova eftersom han druckit vin kvällen innan och behövde all sömn han kunde få. Men nu gick jag in, väckte honom och förklarade att det nog var på gång och att vi inte skulle åka till Stockholm som vi hade tänkt.
- Är det dags nu? Ska vi åka in?
När jag förklarat att det inte var någon panik men att vi nog inte skulle ut och flänga utan vara beredda på att det nog kan vara bebis på gång så frågar han om jag har ringt till förlossningen, vilket jag inte hade gjort – så han säger åt mig att göra det och avslutar..
- Får jag sova en timme till?

Så jag går (läs: vaggar) tillbaka ut i vardagsrummet och ringer förlossningen. Nu är klockan strax efter 07.00. En supertrevlig kvinna svarar och frågar hur tätt värkarna kommer och hur intensiva dom är, hur ont det gör osv. När jag förklarat hur det ligger till så säger hon lättsamt
- Det är du som bestämmer, hur ont gör det? Vill du komma in på en gång?
- Nej, nej.. så ont gör det inte. Jag kan vara hemma ett tag till.
Och med det så lade jag på luren och fortsatte vagga runt i lägenheten.

Ca tjugo minuter senare kryper jag ner bredvid Fredrik i sängen. Nu började värkarna göra ondare och jag kände att jag behövde hans stöd. Vi ligger kvar i sängen och pratar mellan värkarna, som kommer med ca 3-4 minuters mellanrum nu och håller i sig i ca 40-45 sekunder. Efter ett tag börjar jag gråta när jag får en värk och då börjar Fredrik förstå att det verkligen är allvar. Han slänger fram handen och upprepar ett och samma ord. - Andas, andas.. glöm inte att andas.

Nu vill jag inte ligga ner längre, så vi går upp och jag försöker få på mig lite kläder (har fram tills nu gått runt i handduk sedan duschen) och nu gör värkarna riktigt ont. Till slut bestämmer jag mig för att jag vill åka in. Så Fredrik äter lite frukost (jag försökte äta, men det gick inte) medans jag ringer förlossningen igen. Kvinnan som svarar nu är inte alls lika trevlig som den första men efter att jag fått en värk i örat på henne så går hon med på att vi kommer in.

NU börjar jag packa väskan.. haha
Babyväskan var redan klar sedan några dagar men att jag skulle packa min egen väska hade jag inte riktigt tänkt på ännu.. (det var ju trots allt tre veckor kvar tills det var dags)
Men vi slängde väl ihop lite saker, och Fredrik hjälpte mig ta på strumporna innan vi tillslut kände oss klara för att åka. Fredrik slänger på sig väskorna och tar bilbarnstolen i ena armen och mig i den andra och så beger vi oss mot bilen.

Halvvägs till bilen så måste jag stanna för att jag får en ordentlig värk.  Nu först börjar jag bli lite nervös.. vad har vi gett oss in på?


När vi kom in till förlossningen är klockan ganska precis 8.45 och vi blir visade in till ett undersökningsrum där de kopplar på CTG-apparaten på magen för att mäta värkar och bebisens hjärtljud. Innan de kom in och kopplade på alla grejer så gick jag på toaletten och då lossande slemproppen – där och då, inne på förlossningen!

Fredrik tyckte att värkmonitorn var väldigt rolig eftersom han kunde se innan värken kom att den var på väg. Det hjälpte ju inte mig det minsta dock, eftersom han är så kass på att dölja saker så jag såg ju direkt på honom när en värk var på gång. Blev med andra ord inte så mycket vilande emellan värkarna. Nu låg dom på 3-4 minuters mellanrum och höll i sig i ca 45 sekunder.

Efter ca fyrtiofem minuter kommer barnmorskan in och konstaterar att värkarna kommer ”som de ska” och hjärtljuden ser bra ut, så då var det bara gynundersökningen kvar. Satan vad ont det gjorde!
- 4 cm öppen, då har du jobbat på bra där hemma!

Så vi fick kläder som jag kunde byta om till (supersexiga nättrosor och urtvättad skjorta) och sen blev vi visade till ett förlossningsrum.
(Härifrån och framåt har jag dålig koll på tider osv. så framöver använder jag mig av förlossningsjournalen.)

10.00 Har vi kommit in på rummet och jag har provat lustgasen. Ganska snabbt konstaterar jag att det inte var något för mig. Jag gillade inte att jag blev ”lealös” i benen och att jag inte hade kontroll på situationen.

11.00 Får jag prova varma kuddar. Jag hade ju sådan förbaskad ryggvärk hela tiden, kändes ungefär som att hela ryggen skulle gå av på mitten. Dom hjälpte ganska bra, men kallnade rätt fort också. Inte för att jag egentligen märkte av det. Jag hade fullt upp med att andas igenom varje värk.
Spenderade ganska mycket tid på bollen, provade även gåstolen – men eftersom att ryggen gjorde så himla ont så gick det inte att gå runt. Bollen blev min bästa vän under förlossningen!

11.30 tog de hål på mitt fostervatten som ännu inte hade gått, i förhoppningen om att jag kanske skulle öppna mig mera. Var fortfarande bara öppen 4 cm när de tog hål. Men inom ca femton minuter så var jag öppen 6 cm och efter det så gick det bara rakt fram.

12.30 var jag öppen 8 cm och då hade jag lämnat bollen för en stund och provade istället att ligga på sidan i sängen samt stå på alla fyra (med en saccosäck att lägga tunga magen i)

Strax före 13.00 var jag öppen 9,5 cm och nu gjorde det riktigt ont och började bli jobbigt.
13.30 försökte de få mig att kissa, men det var totalt omöjligt, det gjorde alldeles för ont, så tillslut så tappade de mig på urin.

14.00 Fortfarande öppen 9.5 cm och jag provar alla ställningar som finns. På knä, halvsittande, på sidan med ena benet uppe, bollen osv. osv.

Här minns jag att de pratade om att huvudet låg snett och det var nog därför som det inte hände så mycket. Det hade liksom fastnat lite i ett läge och ville inte ”ramla” ner. Det mesta av vad de försökte förklara och berätta för oss nu fick Fredrik lyssna på och sen återberätta för mig, för jag hade ledsnat på sköterskorna (eller egentligen mest på att inget hände – så jag ”gick in i mig själv”)

Sista gången de kom in och tittade till oss (innan själva förlossningen) hade jag så fruktansvärt ont i ryggen så en av barnmorskorna tog sin knytnäve och pressade in den i mitt ryggslut under värkarna – och det var helt sanslöst skönt!  Då fick jag även värkstimulerande dropp för att det skulle komma igång lite. När hon sen skulle gå så minns jag att hon pratade om att de skulle komma in och göra en ny undersökning (för att se hur mycket öppen jag var) kl. 16.30.
Och den tiden etsade sig fast i mitt minne.. då stod jag på knä i sängen, med saccosäcken fasttryckt mot ryggstödet, armarna över kanten och med blicken på klockan.

Den sista tiden var riktigt jobbig, tror att jag småkrystade vid varenda värk vid det här laget, minns att jag sa åt Fredrik ett antal gånger att nu får de ta ut ”den”, nu orkar jag inte mer osv. 
Men jag orkade.

Klockan blev 16.30 och barnmorskorna kom in för att göra undersökningen. Vände mig till rygg, halvsittandes och lyfte upp mina knän närmare kroppen..
Jag funderade inte så mycket på det utan fortsatte kämpa med mina värkar. Att Fredrik började trycka ner hakan i bröstet på mig eller att alla barnmorskorna stirrade rätt in i härligheten och fortsatte pressa upp knäna reagerade jag knappt på.

Inte för än ca tio minuter senare då jag frågar rakt ut
- Är den på väg ut? Ska jag krysta? Ska den ut nu?

Jag tog i allt vad jag hade, och använde mina sista krafter – det gjorde så fruktansvärt ont när huvudet skulle pressas igenom och inte blev det bättre för att värkarna avtog i slutet. Strax före sista krystvärkarna så sköt de i mig ordentligt med värkstimulerande dropp för att jag skulle få lite extra hjälp på traven – och det funkade!

16.51 föddes hon – vårt lilla mirakel.
Vår lilla Neija.
3810 g och 49 cm lång.
Huvudomfång: 36 cm
Apgar: 9, 10, 10



12 timmar efter att jag känt av första värken hemma.
9 timmar inne på förlossningen.
20 minuters krystvärkar.
(Varav tio jag inte förstod vad som pågick)

Utan smärtlindring.

Vill jag göra det igen?


Absolut!